De känns som om jag har kört fast, livet känns sjukt meningslöst på nå vis.

Alla dagar rullar som bara på i samma spår, de händer ingenting, ja har inget att göra. Mina drömmar känns så långt borta att ja inte ens kan hoppas längre..

Om ja inte hade Elpha, Pajen o Rayo hemma, då hade jag packat en väska och dragit!

I helgen släktes en stjärna bland mina drömmar.. så de är väl bara att ge upp de nu kanske..

Var enda jävla dag som ja går hemma, tänker ja på att ja VILL VILL VILL komma in på hippologen, men för att kunna söka nu måste jag ha jobbat med häst på en seriös nivå i 6 månader..

Jag är fast på hemma plan, och här finns inga jobb....

Hösten är nog deprimerande i vanliga fall, men nu känns de riktig mörkt!