Att försöka glömma någon är inte lätt, men ibland är det ett måste. Aldrig förr har jag haft den här känslan som jag har dragits med nu i månader, den pirrande kännslan, då de känns som man har sockerdricka i hela kroppen och nästan kan sväva, de flestas benämning för denna kännsla är kärlek.

Jag var ganska säker på att jag aldrig hade upplevt den riktiga kännslan förrut, och nu är jag 100 på att de var så. För så som jag har känt nu går ej att beskriva. Men kärlek förknippar jag tyvärr ändå inte med lycka. :( för jag är olyckligt kär, å de är ingen vidare.

Jag önskar att jag bara kunde glömma och gå vidare, de finns ju hur måga som helst, den "gamla" Linda hade inga problem att bara "byta kille", de fanns ju så många, men nu lockar ingen. Inte ens dom riktiga "drömm pojkarna" som jag hade förr lockar längre. Jag tänker bara på han..

Hur är det möjligt, att hjärtat bara tar över hjärnan, jag som alltid haft sten koll, alltid kunnat styra och ställa över känslorna, nu löper de amock och vänder upp och ner på min vardag. Kan bara tänka på en sak, känner hela tiden att jag aldrig riktigt är med för mina tankar är någon annan stans.

Är nu ganska sten säker på att de aldrig kommer bli något, därför MÅSTE jag gå vidare, men hur

Ha en trevlig nationaldag, och grattis MLI, gumman min som fyller 19 idag :)ska försöka hitta på något roligt åt dig i kväll :)