Då vare fredag igen då, och dax för fredagsmys, men jag har dessvärre ingen att mysa med, så de blev en alldelse ensamm hemma kväll i tv soffan.

Richard är inte hemma, och Rayo är hos mamma så då blev man själv kvar.

Jag tror att jag har hammnat i någon slags 19års kris, de brukar ju komma kriser när man bli äldre, men för mig började de tidigt.

Har aldrig haft någon "tonnårs deprition" tidigare, men så dyker den upp nu på mitt sista tonnårs år.

Jag börjar få pannik, jag vill så mkt men gör så lite. Tiden bara rinner iväg medan jag trampar vatten, känns som om jag bara gör allt jag måste för att överleva, sen händer de liksom inget mer.

Framtiden känns hopplös, vet egentligen inte varför med de känns bara så.

Deprissoner brukar ju ibland smyga sig på människor utan att de riktigt går att förklara.

När ja läste psykologi A upptäckte jag så mkt skrämmade saker som stämmde överens helt med mig, mitt liv och min omgivning, skulle vilja läsa psykologi B oxå, man upptäcker faktiskt väldigt mycket intressant om man börjar rota i det undermedvetna :)

Vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt, eller vad som ska behöva hända för att jag ska vakna upp och ta tag i mitt liv, sluta drömma och försöka förverkliga istället.

Jag har verkligen kört fast, jag måste ha hjälp för att komma lös.