Helt plötsligt fick jag den här känslan av att jag måste bli lite deep igen och erkänna för mig själv hur de ligger till och de känns ju alltid skönt att skriva av sig lite :)

Jag har aldrig förr upplevt äkta kärlek, men nu har jag ju de eller tro de iaf, för när de pirrar i hela kroppen av att höra hans röst och när man blir super glad bara av att höra hans namn, de är väl ändå tecken på lite kärlek?

Nu när jag äntligen själv fått uppleva hur de är att vara riktigt kär, längtar jag till kännslan när kärleken är ömsesidig, jag skulle nämligen vilja bli älskad av någon, känna att man betyder något för någon.

Hela den här kärgrejen är ju egetnligen inte jag, känns till och med konstigt att skriva om den, men de är väl bara att inse att även jag kunde bli så där riktigt kär..

Trotts att jag är fruktansvärt olyckligt kär, känns de ändå bra att ha fått kännt på kännslan.

Men när kommer den dagen då någon älskar mig tillbaka?

Varför ska kärlek vara så komplicerat?

Jag kommer aldrig kunna glömma dig

Hur ska man kunna gå vidare?

Om ni har några smarta tipps får ni gärna dela med er :)